It's my life

En bomb kan slå ner å det skulle inte röra mig. Jag går i mitt eget och ser inget annat. Mina ögon är halvöppna och jag bara lalar runt. Lugn, men lite orolig. Kan man vara såhär omedveten om sin tillvaro?
Skulle jag klara av alla de saker som jag inte klarar av annars? Är jag lugn å sansad och goggy nog för en busstur eller att shoppa alldeles ensam.. Njee..
Men ma kan ju hoppas att detta håller i sig till en viss grad...
Är trött, utan att vilja sova. Seg, utan att inte orka tvätta...
Bara... hm, omdeveten om min nojja å ångest antar jag..
Snälla snälla låt mig finnas kvar i detta ett tag till...
Vill inte leva i ett falskt tillstånd..
Men det var sååå länge sen jag kände mig "normal" och slapp känna sån extrem å hemsk ångest...
Ska verkligen försöka uppskatta alla stunder då jag mår bra...
Psykisk (och fysisk) hälsa är underskattad...
Och snälla människor är svåra att finna.. Vill tacka de som ärligt bryr sig om mig..
De som vill väl utan baktankar eller konstiga motiv...
Livet är menat att njutas av...
Å det är kort, så vi bör ta vara på alla stunder...
Jag vet att jag försöker det allefall...